I storstan

fredag, oktober 30, 2009

I onsdags styrde vi kosan mot Stockholm. Våra fem veckor i storstan har börjat.

Innan vi åkte hit låg ju som bekant Micke inne på Visby lasarett med infektion. Där fick han antibiotika intravenöst i en vecka innan han fick åka hem igen. Det var dock ingen som då helt säkert kunde säga att infektionen var ute ur kroppen, eller om det ens hade funnits någon riktig infektion... ja, förtroendet för Gotlands sjukvårt har minst sagt sjunkit i våra ögon, efter alla incidenter Micke varit med om när han legat inne.

På Visby lasarett blev vi först lovade, att vi under vår vistelse i Stockholm skulle få tillgång till två hotellrum. Något vi önskat, eftersom Micke kommer att bli mycket trött av sin strålbehandling. Dessutom är han extremt stresskänslig nu efter operationen, och blir väldigt påverkad t ex när Elton skriker. Därför skulle det vara underbart för oss om jag och Elton kan stänga in oss och låta Micke vila ifred. Men innan vi lämnade lasarettet fick vi veta att vi, pga kostnadsskäl, får nöja oss med ett rum.

Tilläggas bör, att under de dagar Micke hann vara hemma innan vi var tvugna att åka till faslandet igen, fick han ett antal epilepsianfall (som vi misstänker var stressframkallade). Epilepsianfall som gav honom en overklighetskänsla, darrningar i kroppen, och även synbortfall. Något som var mycket obehagligt, både för honom och för mig, och som är ytterligare ett skäl till att vi borde få ett till hotellrum.

Igår, efter vår första natt på det minimala hotellrummet, kände jag att det här kommer inte att funka. Vi har med oss prylar för fem veckor, en hel del packning med andra ord. Ingen vettig plats att ställa vagnen på, så den står i hallen utanför toadörren. Istället för en dubbelsäng, finns här två 80-sängar som vi skjutit ihop. Följden av detta är en bred skarv mellan sängarna, där Elton lätt ramlar emellan. Golvytan är lika med noll, Elton kan på sin höjd sitta ner på gotlvet men det finns knappast rum för krypövningar. Jag fick nog och ringde Visby lasarett i hopp om att få tag i den neuroläkare som Micke hade kontakt med under tiden han låg inne med infektionen. Men icke. Han var inte i tjänst denna vecka. Istället fick jag prata med en sköterska, som jag förklarade läget för. Inga problem, det ska vi fixa, fick jag som svar från henne. Tjoho, tänkte jag. Det finns hopp om den Gotländska sjukvården trots allt! Men icke. Lite senare ringde en annan sköterska från samma avdelning, och berättade att de inte kunde ge något besked eftersom högsta hönset skulle tillfrågas. Tonen var i princip "Glöm det". Jag blev desperat och undrade om det fanns någon jag kunde prata med, någon jag kunde påverka. Fick till svar att jag skulle testa med kuratorn. Som om hon har något att säga till om i såna här sammanhang.

Grubblade och grubblade. Det måste ju finnas något man kan göra, eller? Bestämde mig för att skriva en insändare till Gotlands två tidningar, där jag ingående skulle förklara hur sjukvården på Gotland fungerar. Om felmedicineringar och inkompetent personal. Letade upp Mickes läkare på Eniro och hittade ett antal mobilnummer listade på honom. Kunde ju vara schysst att ge honom en chans att fixa det här åt oss, tänkte jag, så jag skickade ett långt sms avslutat med ett litet hot om insändaren. En stund senare ringer han. Och visst skulle han fixa! Det första han gör när han är tillbaka på måndag.

You Might Also Like

15 kommentarer