Tillökning i familjen


Så kom han då tillslut, vår lilla ullboll till hund. Född ett stenkast från havet i en liten idyll vid namn Juniskär utanför Sundsvall. I helgen hämtade jag hem honom. Många mil i bil för en sån liten krabat, men det fixade han galant. Min plan var att han skulle ligga i passagerarsätet med sele och bälte, men hans plan var att ligga i mitt knä, så så fick det bli. Som tur var räckte bältet ända dit. Vi gjorde många stopp längs vägen; kiss-paus, mat-paus och hopp i skogen-paus om vartannat. Däremellan sov han sött i mitt knä. Båtresan gick lika fint den. Björnungen charmade alla vi mötte och ett lag med tuffa tonårskillar fick något rosaskimrande i blicken när de viskade med varandra om den bedårande lilla krabaten jag hade i famnen. Efter 12 timmar på resande tass kom vi äntligen hem till de andra, och gissa om vi var efterlängtade!
         

Kalkstensgården


Vi hade kikat länge på hus. Visst älskade vi lägenheten i stan med närheten till allt, det gjorde vi verkligen. Men vi längtade efter känslan att inte behöva anpassa oss efter andra hela tiden. Att kunna göra vad vi vill i vårt eget hem. Om det så är att spela musik mitt i natten eller att hoppa hopprep i vardagsrummet. Och vi saknade en egen trädgård. En avskild plats där vi inte behövde ta hänsyn till någon. Utrymme för ungarna att springa omkring, bygga kojor, spela fotboll, klättra i träd. En härlig uteplats för långa frukostar och mysiga middagar. Möjligheten att odla egna grönsaker.

Ofta dömde vi ut objekten redan när vi såg annonsen. För dyrt, fult, dåligt läge, konstig planlösning... Alltid var det något fel. När den här lilla gården kom ut på Hemnet var vi inte ensamma om att falla pladask. Det var rekordmånga intresserade på visningarna, och vi hade i princip gett upp hoppet om att få den innan vi ens lagt ett bud. Men så fick vi en chans att träffa säljarna, som av någon anledning visade sig gilla oss och gav oss en egen visning. Vi kastade oss in i budgivningen, och till slut blev gården äntligen vår.

I augusti flyttade vi in i flygeln för att direkt påbörja renoveringen av bostadshuset. Tanken var från början en lättare ytskiktsrenovering, på sin höjd kanske byta ut kök och badrum. Men ju mer vi började skala av desto mer kände vi att vi behövde göra om. Nu har det gått 2,5 månader och vi börjar sakta återuppbygga det vi hittills mest har rivit ner. Äntligen känns det som ett hus vi faktiskt kommer att kunna bo i. Det är lång väg kvar, men nu finns det hopp. Och snart kommer de nya fönstren. Bara det!
         

Gotlandsliv 2.0


Kan inte riktigt fatta att det gått 10 år sedan jag var som mest aktiv här på bloggen. Mycket har hänt sen dess. Huset i Tofta är sålt. Familjemedlemmar har förlorats och nya har vunnits. Vi har hunnit med några år i Visby och nu landat i en liten kalkstensgård på andra sidan stan. Ett helt annat gotlandsliv med andra ord. Jag är superpepp på att dra igång bloggen igen! Det kommer bli renovering, trädgård, inredning, vanlife, massa Gotland såklart, och så nedräkning till något vi alla har längtat efter väldigt länge... Hoppas ni vill hänga med!